Psykologin bakom oförglömliga måltider

Runt hela jorden träffas människor för att äta tillsammans, miljardtals måltider varje dag. Familjer, vänner, främlingar och fiender. Det börjar med något så banalt som ett bord. En servett. Kanske en meny du redan hunnit titta på i förväg.

Oftast blir det ungefär som väntat: ganska gott, trevligt, inget att klaga på. En stund som passerar utan större avtryck. Men så ibland händer någonting. Tempot stämmer. Ljudnivån är precis rätt. Servitören läser av bordet med återhållsam tydlighet. Smakerna hittar varandra i munnen. Samtalet flyter, skrattet är nära och tiden går blixtrande förbi.

Du får ett minne för livet

Vi äter varje dag. Ändå är det just de där få middagarna som tenderar att dröja sig kvar. Egentligen borde det vara något annat, något mer ovanligt, som etsar sig fast i minnesbanken. Som den där helgen på spa. Första gången du åkte helikopter. Ett spontanbesök på tivoli. Konserten du sett fram emot i ett halvår. 

Men ändå är det måltider med människor vi tycker om som utgör stoffet när vi pratar om livets höjdpunkter. 

Jag tror att jag har listat ut varför

Måltiden behöver inte vara spektakulär för att bli oförglömlig. Den är nära. Mänsklig. Avskalad på det där sättet som gör att allt annat får ta plats. Vi sitter ner, vi tittar varandra i ögonen, vi stänger av telefonen i några timmar. Vi hamnar i vad den ungersk-amerikanska psykologen Mihály Csíkszentmihályi kallade för flowtillståndet.

Det är ett mentalt tillstånd där tid och omvärld suddas ut och allt fokus riktas mot det som sker i stunden. Flowtillståndet är full uppslukning i nuet. Och det mår vi riktigt bra av. 

Flowtillstånd uppnås ofta när vi gör något vi gillar och som samtidigt kräver lite koncentration. Det kan vara att laga mat, måla, spela musik eller spela spela spel. Det finns hela branscher som bygger på idén kring flow. Ett exempel är casinobranschen.

För någon vecka sen satte jag mig ner för att spela online casino hos Hajper, någonting som tenderar att hända då och då när jag vill förlora mig i något lättsamt. Klockan var väl runt nio på kvällen när jag loggade in och puttade in några fiktiva mynt. Jag hade inga större förväntningar, inget särskilt mål, bara ett behov av att varva ner.

Då hände det där som är svårt att förklara om man inte upplevt det själv. Jag började spela, rundorna flöt på, ljuden från spelet klickade in i något nästan meditativt. Fokuset blev skarpt, allt annat tonade bort. Plötsligt var klockan elva och jag var någon hundralapp rikare.

Detsamma tenderar att hända när jag spelar golf. När jag tittar ner på den där vita bollen i det millimeterklippta gräset, då stillas allt runt omkring. Det är något med det repetitiva i svingen, det dova ljudet vid träffen, och hur kroppen till slut vet exakt vad den ska göra. Den där känslan av flow, där det enda som spelar roll är det som händer precis just då. Inte morgondagen, inte gårdagen. Nu.

Men till skillnad från golfens inre fokus och casinospelets enorma interaktivitet är flowet vid en måltid något helt annat. Där handlar det inte om att skärma av och koncentrera sig, utan om att släppa in. Det är när samtalet flyter utan ansträngning, när skratten kommer i rätt ögonblick, när ingen tittar på mobilen och ingen har bråttom hem. När rummet känns precis lagom varmt och glasen aldrig riktigt hinner stå tomma. Det är ett gemensamt flow. Ett vi snarare än ett jag.

I brist på en bättre förklaring till måltidens magiska kraft anförtror jag mig till ovanstående resonemang. Jag tror att det är just den delade närvaron – att vi alla är där, på riktigt – som gör att vissa måltider lever kvar hela livet. Jag tror att det är därför adrenalinfyllda aktiviteter och spektakulära upplevelser får maka på sig till förmån för den till synes rudimentära måltiden – för att den tillåter oss att vara människor bland människor, utan prestation, utan krav.

Kanske handlar det också om att vi lever i en värld som sällan bjuder på just det. Vi är svältfödda på den typen av upplevelse. Därför minns vi de ögonblicken runt bordet. Därför bär vi dem med oss. I all sin enkelhet känns dessa stunder mest på riktigt.