Stockholm glänser i EU men tappar mark mot resten av Sverige

Stockholmsregionen har tappat ekonomisk fart i fjorton år. Sedan 2010 har huvudstadens försprång gentemot övriga Sverige krympt steg för steg, visar Nordeas rapport Regionala Utsikter. Arbetslösheten i Stockholm låg i december 2025 på samma nivå som riksgenomsnittet. Så sent som 2010 hade huvudstaden landets lägsta arbetslöshet.

Men medan Stockholm glänser i europeiska jämförelser halkar regionen efter på hemmaplan. Övre Norrland har sedan 2016 fördubblat sin tillväxttakt och skapar industrijobb i en takt som Stockholmsregionen inte längre kan matcha.

Fjorton års nedgång bakom de fina EU-siffrorna

Eurostats senaste sammanställning visar att Stockholmsregionens BNP per capita ligger på 153 procent av EU-genomsnittet. Det räcker till en artonde plats bland EU:s rikaste regioner. Siffran ser imponerande ut, men den döljer en inhemsk trend som pågått i över ett decennium.

Nordea beskriver Stockholm som en region på ett ”sluttande plan” sedan 2010. Antalet nya jobb faller snabbast i hela Sverige just i huvudstadsregionen. Sysselsättningstillväxten har bromsat in år efter år, och gapet mot riksgenomsnittet har nästan försvunnit. Det handlar inte om ett enskilt svagt kvartal. Fjorton år av gradvis försämring pekar på något mer grundläggande.

En förklaring är att Stockholms ekonomi länge drivits av tjänstesektor och finans, men att dessa branscher inte genererar samma explosiva jobbtillväxt som tidigare. Teknikbolagen har rationaliserat. Finanssektorn har automatiserat. Och den offentliga sektorn, som sysselsätter en stor del av regionens arbetskraft, växer inte i samma takt som befolkningen.

Norrland har fördubblat sin tillväxt sedan 2016

Samtidigt som Stockholm tappar fart händer något oväntat längre norrut. Övre Norrland har fördubblat sin tillväxttakt sedan 2016, enligt samma Nordea-rapport. Norrlandsregionerna växer nu snabbare än både Stockholm och Mälardalen.

Förklaringen finns i basindustrin. Stål, skog, gruvor och energiproduktion har stabilare orderböcker än de branscher som dominerar i söder. Medan fordonsindustrins orderböcker i Västsverige och delar av Stockholmsregionen beskrivs som ”avbetade” lever norrländsk basindustri i en period av långsiktig efterfrågan. Grönt stål, batteritillverkning och vindkraft har lagt ett nytt lager ovanpå de traditionella näringarna.

Det är ett skifte som få hade förutspått för tio år sedan. Norrland betraktades som periferi, en region beroende av transfereringar från söder. Nu börjar rollerna vändas.

Tillverkningsindustrins svaghet förklarar gapet

Skillnaden mellan regionerna handlar till stor del om vilken typ av industri som dominerar. Stockholm och Västsverige har betydande kopplingar till tillverkningsindustrin, särskilt fordonsrelaterad produktion. När globala leveranskedjor störs, automationsgraden ökar och exportefterfrågan svänger, slår det hårt mot just dessa regioner.

Norrlands basindustri fungerar annorlunda. Gruvdrift och skogsbruk har längre investeringscykler. En gruva stänger inte för att ett kvartal blir svagare. Stålverken i Luleå och Gällivare har kontrakt som sträcker sig över år, inte månader. Den stabiliteten ger ett underlag som tillverkningsindustrin i söder saknar.

Det finns en ironi i att Stockholm, som länge förknippats med innovation och framtidstro, nu tappar mark mot regioner som bygger sin tillväxt på råvaror och tung industri. Men ironin bleknar när man ser på investeringsvolymerna. Enbart de gröna industrietableringarna i Norrbotten och Västerbotten representerar hundratals miljarder kronor i planerade investeringar fram till 2030.

Konjunktursvacka eller permanent skifte?

Frågan som Nordeas ekonomer inte besvarar rakt ut är om Stockholms nedgång är cyklisk eller strukturell. Fjorton år är lång tid. Konjunkturer varar normalt tre till sju år. En region som konsekvent presterar sämre genom flera hela konjunkturcykler har sannolikt ett strukturellt problem.

Stockholm har fortfarande fördelar som är svåra att kopiera. Universiteten, riskkapitalet, den internationella dragningskraften. Men fördelarna räcker inte för att kompensera den breda avmattningen i jobbskapande. Och varje år som trenden fortsätter blir det svårare att vända den, eftersom företag och kompetens gradvis omfördelar sig.

Norrlands tillväxt har också sina risker. En enskild industrisatsning som försenas eller skrotas kan förändra kalkylen drastiskt. Regionens befolkningsunderlag är litet, vilket skapar flaskhalsar i allt från bostäder till sjukvård när tillväxten accelererar. Men för tillfället pekar kurvan uppåt, och det gör den inte i Stockholm.

För den som funderar på var nästa decenniums ekonomiska tyngdpunkt hamnar i Sverige finns det en siffra att hålla i huvudet: Stockholms försprång i arbetslöshet mot riket har gått från bäst i landet till noll på fjorton år. Trenden behöver inte fortsätta, men den som satsar på att den vänder av sig själv bör kunna förklara vad som ska driva den vändningen. Hittills saknas det svaret.