Chipnotan bakom att Ericssons vinst sjunker mer än väntat

Stigande chippriser har blivit Ericssons mest besvärliga kostnadsproblem. Kvartalsrapporten för andra kvartalet visar en justerad rörelsevinst på 6,5 miljarder kronor, under analytikernas genomsnittliga förväntning på 6,6 miljarder och en tydlig nedgång från fjolårets 7,0 miljarder. Att Ericssons vinst sjunker mer än väntat beror inte på ett plötsligt efterfrågetapp utan på att kostnaden för att bygga och leverera nätverksutrustning ökar snabbare än intäkterna. Nettoomsättningen föll sex procent till 52,7 miljarder kronor, och aktien rasade sju till åtta procent på Stockholmsbörsen samma dag som rapporten släpptes.

Rapporten är den sista för avgående vd Börje Ekholm, som kliver av i höst efter tio år vid rodret. Det han lämnar efter sig är ett bolag som stabiliserats finansiellt men som möter en marknad han själv beskrivit som i stort sett platt, med stigande insatskostnader och en europeisk hemmamarknad han öppet kallat dysfunktionell.

Kvartalet i siffror

Avvikelsen mot konsensus kan verka marginell. Hundra miljoner kronor skiljer mellan utfall och Bloombergs sammanställning av analytikerestimat. Men marknadsreaktionen berättar en annan historia. Kursraset på sju till åtta procent signalerar att investerare ser ett mönster snarare än en engångsföreteelse.

Jämfört med samma kvartal i fjol sjönk den justerade rörelsevinsten med ungefär sju procent, från 7,0 till 6,5 miljarder. Omsättningstappet på sex procent till 52,7 miljarder innebär att Ericsson inte bara säljer mindre, utan dessutom tjänar mindre per såld krona. Det är kombinationen som oroar: fallande volymer och krympande marginaler samtidigt.

Networks, bolagets största segment, förväntas dessutom möta ytterligare press på den justerade bruttomarginalen under tredje kvartalet. Orsaken är en ökad andel utbyggnadsprojekt, som typiskt har lägre marginal än underhåll och mjukvaruuppgraderingar. Det innebär att den negativa marginaltrenden sannolikt inte bottnar i nästa rapport.

Komponentinflationen äter marginaler inifrån

Ericsson tillverkar inga egna chip. Bolaget köper processorer, minneskomponenter och specialiserade radiofrekvenschip från underleverantörer som tillämpar allt högre priser. Under de senaste kvartalen har chipinflationen accelererat, driven av kapacitetsbrist i vissa tillverkningsnoder och ökad efterfrågan från AI-sektorn som konkurrerar om samma halvledarkapacitet.

Problemet är strukturellt av flera skäl. Ericsson kan inte byta leverantörskedja över en natt, eftersom radiobasstationer kräver komponenter med specifika prestanda- och certifieringskrav. Prisjusteringar mot kund är möjliga men tar tid att förhandla fram, särskilt i fleråriga ramavtal med stora operatörer. Under tiden äter kostnadsökningen direkt av marginalen.

I en marknad med stigande volymer hade Ericsson kunnat absorbera högre styckkostnader genom skalfördelar. Men marknaden är inte stigande. Börje Ekholm har själv beskrivit den som ”flat-ish”, alltså i stort sett stillastående. Det eliminerar den mest naturliga utvägen ur marginalkläm: att sälja fler enheter.

Prisjusteringar som tveeggat svärd

Ericsson har signalerat att prisjusteringar ingår i åtgärdspaketet för att hantera komponentinflationen. Strategin är logisk men riskfylld i en marknad där kinesiska Huawei och ZTE erbjuder aggressiv prissättning i stora delar av världen. Europeiska och nordamerikanska operatörer, som av geopolitiska skäl undviker kinesiska leverantörer, accepterar en viss premie. Men den premien har ett tak, och varje prishöjning testar var det taket ligger.

Personalreduceringar är ett annat verktyg som nämns försiktigt i samband med rapporten. Ericsson har redan genomfört stora neddragningar under Ekholms tid, men i en stillastående marknad med stigande insatskostnader pekar matematiken mot ytterligare effektivisering.

Ekholms sista rapport och Europas strukturproblem

Börje Ekholm tillträdde som vd i januari 2017 och lämnar ett fundamentalt annorlunda Ericsson. Den kaotiska perioden med förluster, complianceskandaler och strategisk vilsenhet är avslutad. Bolaget har en stark balansräkning och en tydligare produktportfölj. Hans sista kvartalsrapport innehöll formuleringar om ”fantastiska medarbetare” och ”bra finansiell position”, tonläget hos en vd som försöker avrunda ett decennium på en positiv not trots att siffrorna inte samarbetar.

Mer talande är hans upprepade kritik av Europa som marknad. Vid en intervju beskrev han regionen som ett ”shitty neighborhood” för teknikbolag, ett ovanligt rakt uttalande från en vd för ett av Sveriges mest ikoniska företag. Kritiken handlar om fragmenterad reglering, låga investeringar i nätinfrastruktur jämfört med Nordamerika och Asien, och operatörer som pressas av hård konkurrens att hålla priserna nere.

Kontrasten är skarp. Sverige framställer sig gärna som en tekniknation, men den svenska telekomjättens hemmamarknad tillhör de svagaste regionerna i portföljen. Ekholms efterträdare ärver inte bara ett kostnads- och marginalproblem utan också frågan om var i världen framtida tillväxt ska komma ifrån.

AI som tillväxthävstång, men inte ännu

Ericsson lyfter konsekvent fram artificiell intelligens som en framtida tillväxtdrivare. Resonemanget går så här: när AI-applikationer sprids från datacenter till mobiltelefoner, bilar och industriella system ökar kraven på snabba, tillförlitliga mobilnät. Operatörer tvingas investera i kapacitet, och Ericsson säljer utrustningen.

Logiken är sund men tidslinjen osäker. De stora AI-investeringarna görs just nu i datacenter och fiberinfrastruktur, inte i radioaccessnät. Mobilnäten spelar en viktig roll i slutledet, men den investeringsvågen har ännu inte materialiserat sig i Ericssons orderböcker. Bolagets egen beskrivning av marknaden som i stort sett platt bekräftar att AI-efterfrågan på mobilnät fortfarande är en framtidsberättelse, inte en pågående intäktsström.

Det ställer den nya ledningen inför ett kommunikationsproblem. Hur länge kan ett bolag peka på framtida AI-driven efterfrågan när kvartalsrapporterna visar sjunkande omsättning och pressade marginaler? Investerare vill se konkreta tecken på att berättelsen omsätts i ordrar.

Vad den nya ledningen ärver

Ericssons inkommande vd tar över ett bolag med tre parallella utmaningar. Komponentinflationen kräver antingen prisjusteringar som riskerar marknadsandelar, eller kostnadsbesparingar som riskerar att urholka leveranskapacitet och innovationstakt. Den europeiska marknaden genererar för lite tillväxt för att kompensera. Och AI-argumentet behöver förankras i faktiska siffror innan det tappar trovärdighet hos investerare.

Inget av detta är olösligt, men det kräver en ledning som kan balansera kortsiktiga marginalåtgärder mot långsiktiga positioneringsval. Ekholms decennium visade att Ericsson kan saneras och stabiliseras. Nästa decennium avgör om bolaget kan växa i en marknad som inte vill växa av sig själv.