Sverige stoppar vindkraft för försvaret medan Nato vill ha mer

Försvarsmakten har vetorätt mot vindkraftsutbyggnad i stora delar av Sverige. Samtidigt driver Nato en klimatstrategi som förutsätter just vindkraft för att stärka energisäkerheten i medlemsländerna. Den motsättningen sammanfattar ett problem som blivit akut sedan Sverige blev Nato-medlem i mars 2024: försvarsintresset och klimatintresset drar åt samma håll på papperet men krockar i praktiken.

Nato-länderna har enats om att varje medlemsland ska lägga minst fem procent av BNP på säkerhet. Av de fem procenten öronmärks 1,5 procent för infrastruktur och resiliens, pengar som kan gå till elnät, järnväg, energilagring och andra investeringar med dubbel nytta. Det öppnar en väg för Sverige att kanalisera försvarspengar till klimatprojekt, om viljan och samordningen finns.

Vad Natos egna klimatmål faktiskt innebär

Natos Climate Change and Security Action Plan antogs i juni 2021. Målet: alliansen ska minska sina utsläpp med 45 procent mellan 2010 och 2030 och nå nettonoll senast 2050. Det är mer ambitiöst än flera medlemsländers nationella mål, inklusive Sveriges.

Över tre fjärdedelar av Nato-länderna har redan skrivit in klimatförändringar i sin nationella säkerhetsstrategi eller försvarsstrategi, enligt en rapport från Council on Strategic Risks. Klimat betraktas inte som en sidofråga utan som en säkerhetsfaktor, stigande havsnivåer hotar kustbaser, extremväder stör logistikkedjor och fossilt beroende gör länder utpressbara.

Alliansens energisäkerhetscenter i Vilnius, Litauen, har i uppdrag att koordinera informationsutbyte mellan medlemsländerna. Genom det så kallade Smart Energy-initiativet förväntar sig Nato att medlemmarna konsulterar alliansen om energisäkerhetsfrågor och delar regionala data. Sverige har ännu inte hunnit definiera hur det samarbetet ska se ut i praktiken.

Försvaret stoppar vindkraft som Nato efterfrågar

Här uppstår den konkreta krocken. Försvarsmakten är undantagen från stora delar av Sveriges klimat- och miljölagstiftning, reduktionsplikten för drivmedel och miljöbilskrav gäller inte. Utöver det har Försvarsmakten möjlighet att lägga veto mot vindkraftsetableringar nära militära installationer, flygplatser och övningsområden. Tusentals megawatt planerad vindkraft har stoppats eller försenats på detta sätt.

Samtidigt pekar Natos långsiktiga strategi explicit ut vindkraft som en nyckelteknik för att producera el, vätgas och elektrobränslen. Logiken är enkel: ett land som genererar sin energi från inhemsk vind och sol kan inte stängas av genom importblockader. Fossilberoende är en säkerhetsrisk. Det perspektivet genomsyrar hela Natos Green Defence Framework, men det har ännu inte fått genomslag i hur Försvarsmakten i Sverige hanterar vindkraftsfrågan.

Motsättningen handlar inte om ond vilja. Radarstörningar från vindkraftverk är ett verkligt problem för luftbevakningen. Men andra Nato-länder har hittat tekniska lösningar, Danmark och Nederländerna använder modifierade radarsystem som filtrerar bort vindkraftverken. Sverige har hittills inte prioriterat den typen av anpassning, trots att förnybar el slår produktionsrekord i Europa och behovet av inhemsk energi aldrig varit tydligare.

Järnvägen som blev ett Nato-problem

Malmbanan mellan Luleå och Narvik drabbas av återkommande avbrott. Vissa perioder ligger trafiken nere i upp till sex veckor i sträck. Det är ett problem för gruvnäringen och för godstransporter, men sedan Sverige gick med i Nato är det också ett strategiskt problem. Militär materiel och förnödenheter som ska förflyttas mellan norra Finland, norra Sverige och Norges atlanthamnar är beroende av fungerande järnväg.

Tågresan mellan Oslo och Stockholm tar sju timmar. Enligt Natos bedömning är det för långsamt för att räkna som effektiv militärlogistik. Vägnätet i norra Sverige har liknande begränsningar, smala vägar, bristande bärighet och sträckor utan alternativa rutter.

Dubbel nytta i varje investerad krona

Det här är kärnan i det som kallas ”dual use”. En upprustning av Malmbanan gör det möjligt att transportera militär utrustning snabbare. Samma upprustning gör det möjligt att frakta mer gods på järnväg istället för lastbil, vilket minskar utsläppen. Ett starkare elnät i norr ger försvaret säkrare elförsörjning. Samma elnät gör det möjligt att ansluta mer vindkraft och stödja den elektrifiering av industrin som redan pågår i Norrbotten och Västerbotten. Vi har tidigare gått igenom utmaningarna med Sveriges elförsörjning och Svenska kraftnäts roll, Nato-medlemskapet adderar nu ytterligare ett skäl att accelerera de investeringarna.

Regeringens energipolitiska inriktning siktar på 300 TWh årlig fossilfri elproduktion till 2045. Nato-kraven gör den siffran relevant inte bara som klimatmål utan som säkerhetspolitisk nödvändighet.

1,5 procent av BNP räcker långt om pengarna används rätt

Den överenskommelse Nato-länderna enats om, fem procent av BNP totalt, varav 1,5 procent till infrastruktur och resiliens, handlar om stora summor. För Sveriges del motsvarar 1,5 procent av BNP uppskattningsvis 100 miljarder kronor per år. Om ens en del av de pengarna kanaliseras till projekt med dubbel nytta, elnät, järnväg, energilagring, bredband till glesbygd, kan Nato-kravet bli den finansieringsmotor som svensk klimatomställning behöver.

Problemet är att det inte finns någon etablerad definition av vilka infrastrukturinvesteringar som Nato godkänner som resiliensutgifter. Varje medlemsland tolkar begreppet på sitt sätt. Sverige har en möjlighet att forma den tolkningen genom att tidigt presentera en sammanhållen plan för hur försvars- och klimatinvesteringar kan samordnas. Den lagrådsremiss som regeringen lade fram om förbättrade förutsättningar för Sverige i Nato tar upp informationshantering och formella krav men berör inte den strategiska kopplingen mellan resiliens och klimat.

Det är ett glapp. Och det glappet är precis det som andra länder också brottas med, ingen har ännu byggt en färdig modell för dual use-budgetering som Nato accepterat fullt ut. Landet som gör det först sätter standarden.

Säkerhetspolitiken har ätit klimatdebatten

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har svensk politisk debatt skiftat fokus från klimat till militär säkerhet. Försvarsanslagen har höjts, Nato-medlemskapet har dominerat utrikespolitiken och krigets konsekvenser för Europa har trängt undan andra frågor. Det är förståeligt men riskfyllt, eftersom de två frågorna inte är separata. Ett Sverige som minskar sitt fossilberoende blir militärt starkare. En försvarsmakt som kan operera på förnybar energi är mindre sårbar för försörjningsavbrott. Natos egna analyser visar att klimatanpassning och försvarsförmåga förstärker varandra.

Ändå saknas en sammanhållen svensk strategi som kopplar ihop de två perspektiven. Försvarsdepartementet planerar försvarsutgifter. Klimat- och näringslivsdepartementet planerar klimatinvesteringar. De möts sällan i samma dokument, och ännu mer sällan i samma budget.

Vad som konkret behöver hända

Tre saker avgör om Sverige utnyttjar möjligheten eller missar den. För det första måste regeringen definiera vilka infrastrukturprojekt som räknas mot Natos 1,5-procentskrav och aktivt inkludera projekt med klimatnytta i den definitionen. För det andra behöver Försvarsmaktens vindkraftsveto omförhandlas, inte avskaffas, men kompletteras med krav på tekniska lösningar liknande dem Danmark redan använder. För det tredje krävs en koordineringsinstans som ser till att försvars- och klimatinvesteringar faktiskt planeras tillsammans, inte i stuprör.

Inget av detta är tekniskt omöjligt. Sverige har kompetensen inom förnybar energi, en välfungerande statsapparat och ett starkt incitament att agera snabbt, varje år som infrastrukturen förfaller blir den dyrare att reparera och svårare att försvara. Den som följer Nato-toppmötet i Helsingborg och letar efter substans bortom gruppfoton och presskonferenser bör titta på just den frågan: vem lägger fram en plan för dubbel nytta, och vem nöjer sig med att bocka av procentsatser?