Industrijätte stäms på 13 miljarder efter PFAS i brandskum

Australiens regering har vänt sig mot 3M med ett skadeståndskrav på motsvarande cirka 13 miljarder kronor. Orsaken är PFAS-föroreningar från brandsläckningsskum som användes vid 28 militärbaser runt om i landet. Men det som gör fallet särskilt intressant är inte beloppet i sig. Det är tidsgapet. 3M slutade sälja de aktuella produkterna för ungefär 20 år sedan, och företaget hävdar att det aldrig tillverkade PFAS i Australien. Ändå fortsatte det australiska försvarsdepartementet att använda skummet i årtionden. Frågan om vem som faktiskt bär ansvar för en förorening som startade med en produkt men förvärrades av en köpare är kärnan i en juridisk konflikt som nu sprider sig globalt.

28 militärbaser och ett brandskum som vägrade försvinna

PFAS, ibland kallat ”evighetskemikalier” eftersom molekylerna knappt bryts ned i naturen, var länge en standardingrediens i brandskum för militära flygbaser. Skummet var effektivt mot bränslebränder och användes rutinmässigt vid övningar och insatser. Problemet visade sig först långt efteråt. PFAS-föreningar läckte ned i mark och grundvatten kring baserna och stannade där.

Det australiska försvarsdepartementet menar att saneringskostnaderna har uppgått till mångmiljardbelopp. Föroreningarna upptäcktes vid samtliga 28 baser där skummet hade använts, och i flera fall påverkades dricksvatten och jordbruksmark i omgivningen. Enligt Dagens Nyheter hänvisar Australiens krav direkt till de kostnader som uppstått för att begränsa och reparera skadorna.

Två decennier mellan försäljningsstopp och stämning

3M:s försvar vilar på ett centralt argument: företaget upphörde med försäljningen av PFAS-baserat brandskum för ungefär 20 år sedan. Dessutom tillverkades aldrig produkterna lokalt i Australien. Med andra ord menar 3M att ansvaret inte kan ligga kvar hos en leverantör som lämnade marknaden långt innan föroreningarnas fulla omfattning blev känd.

Australiens försvarsdepartement ser det annorlunda. Departementets position är att 3M kände till riskerna med PFAS redan under den period då produkterna aktivt marknadsfördes och såldes. Att företaget sedan drog sig ur gör det inte ansvarsfritt för skador som uppstod under och efter försäljningsperioden.

Den juridiska kärnan handlar alltså inte bara om vem som tillverkade kemikalierna, utan om vem som visste vad och när. Det är en ansvarsfråga som dyker upp i PFAS-mål världen över, och den saknar fortfarande ett entydigt svar.

Ett rättsligt mönster som sträcker sig långt bortom Australien

3M har tidigare stämts i USA för PFAS-relaterade skador. Men omfattningen av det amerikanska problemet överträffar det australiska med bred marginal. Det amerikanska Department of Veterans Affairs har identifierat 723 militära installationer där PFAS kan ha använts eller frigjorts. Planen var att helt fasa ut PFAS-baserat brandskum senast i oktober 2025.

I april 2024 fastställde USA:s miljöskyddsmyndighet EPA de första nationella gränsvärdena för fem specifika PFAS-föreningar i dricksvatten. Det var ett steg som länge saknats och som gav kommuner och delstater ett juridiskt verktyg att faktiskt kräva sanering.

Varför mönstret upprepar sig

Förklaringen till att PFAS-stämningar dyker upp i land efter land följer samma logik. Militärer i många länder använde samma typ av brandskum, ofta från samma tillverkare. Föroreningarna upptäcks med fördröjning eftersom PFAS inte syns, inte luktar och inte bryts ned. När ett land väl börjar testa mark och vatten kring gamla militärbaser hittar man nästan alltid samma sak.

Det gör 3M:s situation juridiskt komplicerad. Varje nytt land som upptäcker föroreningar kan i princip rikta krav bakåt mot tillverkaren. Och eftersom PFAS per definition inte försvinner av sig självt finns det ingen naturlig slutpunkt för exponeringen.

Ny teknik kan förändra kostnadsbilden för sanering

En av anledningarna till att saneringskostnaderna blivit så höga är att PFAS-molekyler är extremt svåra att bryta ned. De starka bindningarna mellan kol och fluor i molekylerna motstår de flesta kemiska processer. Traditionella reningsmetoder fångar upp PFAS men förstör dem inte, vilket innebär att föroreningarna bara flyttas från en plats till en annan.

Forskare vid University of Rochester har dock visat att det går att bryta ned PFAS i brandskum fullständigt med hjälp av en kombination av UV-ljus och elektrokatalys. Metoden, som beskrivs i en studie publicerad via Royal Society of Chemistry, använder pulserad elektrolys och billigare material istället för de kostsamma bor-dopade diamantelektroder som tidigare behövdes. Det är fortfarande laboratorieskala, men principen visar att fullständig nedbrytning av PFAS i brandskum är tekniskt möjlig utan extremt dyra insatsmaterial.

Om tekniken kan skalas upp förändrar det kalkylen för länder som Australien, där notan för att hantera förorenat grundvatten redan skenat. Sanering som faktiskt förstör kemikalierna, i stället för att bara flytta dem, skulle bryta det mönster som gjort PFAS till ett problem utan slut.

Fallet som definierar gränsen för tillverkaransvar

Australiens stämning mot 3M är inte unik i sin substans men ovanlig i sin tydlighet. Tidsgapet på 20 år mellan försäljningsstopp och rättsligt krav tvingar fram en principfråga som de flesta rättssystem ännu inte besvarat: hur länge sträcker sig en tillverkares ansvar för en produkt som köparen fortsatte använda långt efter att riskerna blivit kända? Svaret på den frågan avgör inte bara hur mycket 3M får betala i det här fallet. Det sätter en mall för hundratals liknande tvister i andra länder där samma brandskum sprutades ut på samma typ av baser, med samma kemikalier som fortfarande ligger kvar i marken.