Akut blodbrist fick regioner att köpa blod av varandra

Svensk sjukvård förbrukar i genomsnitt en blodpåse varje minut, dygnet runt, året om. Det är en förbrukningstakt som kräver att tusentals frivilliga givare regelbundet besöker blodcentraler runt om i landet. När tillgången sviktar märks det omedelbart. Västra Götalandsregionen upplevde precis det scenariot när Sahlgrenska universitetssjukhuset rapporterade att över 500 blodpåsar saknades i lagret. Larm om blodbrist skickades ut och operationer kunde ställas in om situationen inte förbättrades. Samtidigt hade Region Halland ett överskott och sålde blodenheter till tre andra regioner, en bild som avslöjar hur ojämnt fördelat systemet fungerar.

Över 500 blodpåsar fattades på Sahlgrenska

Sahlgrenska universitetssjukhuset gick ut med att lagren var kritiskt låga och att risken för inställda operationer var överhängande. Bristerna var störst för blodgrupperna O-positivt, A-positivt, O-negativt och B-negativt, grupper som tillsammans täcker majoriteten av den svenska befolkningens behov. O-negativt, ibland kallat universellt givarblod, används rutinmässigt i akutsituationer när patientens blodgrupp inte hunnit fastställas. Att just den gruppen var bristfällig innebar att akutmottagningarnas marginaler krympte.

Planerade operationer, exempelvis höft- och knäprotesbyten, tumörkirurgi och hjärtingrepp, kräver att reservblod finns tillgängligt innan kirurgen börjar. Utan det kan operationen inte genomföras säkert. I praktiken betyder det att patienter som väntat månader på en planerad operation får besked om ytterligare förseningar, med allt vad det innebär av fortsatt smärta, sjukskrivning och försämrad livskvalitet.

Pandemin skapade en dubbel press på blodcentralerna

En central orsak till bristen var att smittspridning, framför allt covid-19 men även influensa och förkylningar, slog ut en stor andel av de aktiva blodgivarna. Reglerna kräver att en blodgivare är helt symptomfri i minst 14 dagar efter en covidinfektion innan blodgivning får ske. Nyvaccinerade mot covid-19 behöver dessutom vänta minst en vecka efter dosen. När den tredje vaccindosen rullades ut parallellt med pågående smittspridning drabbades blodcentralerna av en dubbeleffekt: de som var sjuka fick inte ge blod, och de som precis vaccinerats fick heller inte göra det.

Resultatet blev att den normala omsättningen av givare bromsade kraftigt under flera veckor. Problemet förstärktes av att blod inte går att lagra särskilt länge. En blodpåse med röda blodkroppar håller ungefär sex veckor i kylskåp, medan blodplättar, nödvändiga vid svåra blödningar, bara kan förvaras i fem dagar. Blod är i ordets bokstavliga mening en färskvara, och det går inte att bygga upp ett stort strategiskt lager på det sätt man gör med läkemedel eller medicinteknisk utrustning.

Halland hade överskott och sålde till tre regioner

Medan Västra Götaland larmade om akut brist hade Region Halland god tillgång. Katarina Junevik, verksam inom transfusionsmedicin i Halland, bekräftade att regionen sålde blodenheter till Sahlgrenska, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm och Region Skåne. Tre stora sjukvårdsregioner var alltså samtidigt beroende av en mindre regions överskott.

Det låter som ett fungerande system, regioner hjälper varandra. Men bilden döljer en sårbarhet. Hallands överskott räckte för att lindra, inte lösa, problemen. Transportlogistiken för blodprodukter kräver kylkedja och snabb hantering, vilket begränsar hur stora volymer som kan flyttas. Och om även Halland hade drabbats av en smittvåg eller ett ökat lokalt behov hade ingen region haft marginaler att avvara. Enligt GeBlod, som samordnar blodgivning i Västra Götaland, uppmanade både överläkare Anna Wiberg och enhetschef Anna-Karin Norrman aktivt alla friska givare att boka tid omgående.

Säsongseffekten gör bristen cyklisk

Blodbrister är inte engångsföreteelser. De följer ett mönster. Under sommarsemestern minskar antalet givare drastiskt, folk reser, blodcentraler har begränsade öppettider, och rutinerna bryts. Under julhelgen uppstår samma effekt. Smittperioder under höst och vinter adderar ytterligare en belastning. Det innebär att sjukvården med förutsägbar regelbundenhet hamnar i situationer där lagren pressas mot kritiska nivåer, även utan pandemier.

Sverige har hälften så många blodgivare som det behöver

Problemet har en strukturell kärna. Enligt Socialstyrelsen finns det ungefär 200 000 aktiva blodgivare i Sverige. Myndighetens bedömning är att det antalet behöver fördubblas, till runt 400 000–500 000 personer, för att sjukvården ska ha en stabil och motståndskraftig blodförsörjning. Det skulle motsvara ungefär fem procent av befolkningen som regelbundet ger blod.

Socialstyrelsens bedömning grundar sig bland annat i att det redan händer att operationer och behandlingar ställs in på grund av blodbrist. Det rör sig inte om hypotetiska scenarier utan om dokumenterade fall där patienter fått vänta. Att nå målet om fem procent aktiva givare kräver dock mer än kampanjer och uppmaningar. Det handlar om tillgänglighet på blodcentraler, smidigare bokningssystem, flexibla öppettider som passar yrkesverksamma, och inte minst att varje ny givare som registrerar sig faktiskt återkommer regelbundet.

Vad avgör om en patient får sin operation

När blodbrist uppstår görs en medicinsk prioritering. Akuta ingrepp, trafikolyckor, svåra blödningar, akut cancerkirurgi, går alltid före. Det är de planerade operationerna som skjuts upp: höftledsbyten, gallstensoperationer, bröstrekonstruktioner. Medicinskt motiverade men inte omedelbart livshotande. För patienten som väntat i sex månader med konstant smärta är distinktionen mellan akut och elektiv kirurgi dock inte särskilt trösterik.

En annan konsekvens som sällan diskuteras är att uppskjutna operationer skapar en dominoeffekt i vårdsystemet. Varje inställd operation frigör visserligen resurser tillfälligt, men den genererar också en ny bokning längre fram som konkurrerar om samma begränsade kapacitet. Resultatet blir längre köer, högre kostnader för sjukskrivningar och i vissa fall försämrade operationsresultat när patientens tillstånd hinner förvärras under väntetiden.

Den regionala blodbristens mest obekväma lärdom är att Sveriges blodförsörjning vilar på en betydligt smalare bas av frivilliga givare än vad systemet egentligen tål. Varje frisk person mellan 18 och 65 som registrerar sig som givare och dyker upp regelbundet bidrar inte till ett abstrakt statistiskt mål, utan till att en konkret patient faktiskt får sin operation den dag den är inplanerad.