Rekordhandeln med USA döljer bilbranschens fria fall

Europeiska biltillverkare förlorade en femtedel av sin export till USA under 2025. Samtidigt slog den totala varuhandeln mellan EU och USA nytt rekord. Att båda sakerna kan vara sanna på en gång säger mer om hur handelsstatistik fungerar än om tullkrigets faktiska konsekvenser.

Aggregerade siffror visar att varuhandeln nådde 875 miljarder euro förra året. EU:s export till USA ökade med 7,7 procent och landade på 580 miljarder euro, medan USA:s export till EU steg med 2,2 procent till 295 miljarder. Siffror som vid första anblick tyder på att tullarna inte biter. Men under ytan pågår en dramatisk omstrukturering där vissa branscher blomstrar medan andra kollapsar.

Vad rekordsiffran faktiskt består av

Den som tittar närmare på sektorfördelningen hittar förklaringen till paradoxen. Läkemedelsexport, i synnerhet från Irland, växte kraftigt under 2025 och drog upp de samlade siffrorna. Samtidigt föll energihandeln i pris jämfört med toppåren 2022–2023, vilket innebar att volymen kunde öka utan att värdet steg proportionellt. Teknikexport inom halvledare och avancerad utrustning bidrog också positivt.

Resultatet blir att en handfull branscher med stark exporttillväxt maskerar de sektorer som drabbades hårdast av USA:s tullhöjningar. I praktiken fungerar det som ett viktat medelvärde: en stor nog uppgång i en kategori kan dölja fritt fall i en annan.

Det här mönstret gör det riskabelt att använda den aggregerade handelssiffran som bevis för att tullar saknar effekt. Tullarna har haft effekt, men ojämnt fördelad.

Bilexporten föll med en femtedel

Den mest dramatiska nedgången gäller bilar. EU:s bilexport till USA sjönk med 20,4 procent under 2025, enligt en IW-studie publicerad i juli i år. Förklaringen är konkret: USA införde 25-procentig tull på importerade bilar den 3 april förra året. Effekten syntes omedelbart i orderböckerna.

Tysklands särskilda sårbarhet

Tyskland står för nästan två tredjedelar av EU:s bilexport till USA. Det gör landet oproportionerligt exponerat. Tysk bilexport till den amerikanska marknaden minskade med 18,9 procent under samma period. För en ekonomi där fordonsindustrin utgör ryggraden i tillverkningssektorn är det en allvarlig signal.

BMW, Mercedes-Benz och Volkswagen har alla produktionskapacitet i USA, men en stor del av premiumsegmentet tillverkas fortfarande i tyska fabriker och skeppas över Atlanten. Varje procentenhet i tull äter direkt in i marginalerna på bilar som redan konkurrerar med amerikanska och koreanska alternativ.

Överenskommelsen som aldrig var ett avtal

I slutet av juli förra året annonserade USA och EU en preliminär handelsöverenskommelse. Tullarna på de flesta EU-varor skulle begränsas till 15 procent. Nyheten fick marknaderna att andas ut. Men avtalet saknade en avgörande egenskap: det var inte rättsligt bindande.

I praktiken innebar det att Trump-administrationen när som helst kunde ändra sig. Och det gjorde den. USTR hade redan i sin handelspolitiska agenda för 2025 klargjort att administrationen prioriterade ”America First” som övergripande princip, med handelsbalansering som kärnstrategi. Överenskommelsen passade inte in i den ramen längre när de politiska vindarna skiftade.

I februari i år föll EU:s export till USA med över 25 procent. Handelsöverskottet gentemot USA krympte med mer än 60 procent jämfört med samma period året innan. I maj återinförde administrationen 25-procentiga tullar på europeiska fordon. Den tillfälliga lättnaden var över.

Tjänstehandeln berättar en annan historia

Varuhandeln får mest uppmärksamhet i tulldebatten, men tjänstehandeln mellan EU och USA nådde 865 miljarder euro under 2025, nästan lika mycket som varuhandeln. Skillnaden är att EU har underskott mot USA på tjänstesidan. Amerikanska tech-företag, konsultfirmor och finansinstitut säljer mer till Europa än Europa säljer tillbaka.

Det innebär att den transatlantiska handelsrelationen är mer balanserad än vad varustatistiken antyder. EU:s varuöverskott kompenseras delvis av USA:s tjänsteöverskott. Men tullar riktas nästan uteslutande mot varor, vilket gör att den europeiska industrin bär en oproportionerlig del av kostnaderna medan amerikanska tjänsteexportörer går relativt opåverkade.

En IW-rapport från september 2025 pekade dessutom på att USA:s importberoende av EU ökat under de senaste 15 åren och nu överstiger beroendet av Kina. Det gör ett långvarigt tullkrig kostsamt för båda sidor, inte bara för den som drabbas av tullhöjningarna, utan också för den som inför dem. Energisektorn illustrerar det tydligt, och amerikanska oljebolag har kunnat kapitalisera på geopolitiska konflikter på ett sätt som ytterligare komplicerar bilden av vinnare och förlorare.

Vad som händer med leveranskedjorna nu

Europeiska företag som förlitar sig på den amerikanska marknaden står inför ett val som blivit alltmer akut. Antingen flyttar de produktion till USA för att undvika tullarna, eller så diversifierar de bort från den amerikanska marknaden helt. Ingetdera alternativet är smärtfritt.

Att bygga fabriker i USA tar år och kräver miljardinvesteringar. Att vända sig till andra marknader innebär att ge upp den köpstarkaste konsumentbasen i världen. Resultatet har blivit en sorts handlingsförlamning där många företag väntar på politisk klarhet som aldrig riktigt kommer.

Volatiliteten i sig är skadlig oavsett tullnivåerna. Företag som inte kan förutsäga sina kostnader tre månader framåt investerar mindre, anställer försiktigare och bygger in marginaler som i slutändan landar hos konsumenten. Rekordsiffran på 875 miljarder euro berättar en historia om flöden som redan skett. Den säger ingenting om de investeringsbeslut som skjutits upp, de orderböcker som tunnats ut eller de leveranskedjor som nu ritas om i realtid.