Per Bolund i KU om Northvolt när fondchefer vittnar om påtryckning

År 2019 sa dåvarande finansmarknadsministern Per Bolund (MP) öppet att om AP-fonderna inte förstod regeringens signaler kunde det bli aktuellt att rekrytera nya styrelser. Sju år senare, i KU-utfrågningen om Northvolts konkurs, hävdade han att investeringen i Northvolt var AP-fondernas ansvar. Ingen annan hade fattat beslutet. Ingen annan bar skulden. Men frågan om var politisk signalering slutar och påtryckning börjar hänger kvar i rummet.

Bolunds linje i KU: fonderna valde själva

Per Bolund medgav inför konstitutionsutskottet att det i efterhand är lätt att konstatera att investeringen inte var klok. AP-fonderna satsade sammanlagt 6 miljarder kronor på Northvolt genom riskkapitalbolaget 4 to 1. Pengarna försvann i konkursen. Men Bolund vidhöll att lagen han som minister drev igenom inte var problemet. Den öppnade för investeringar utanför börsen, ja, men hur fonderna använde den möjligheten var deras eget val.

Samtidigt riktade han kritik mot upplägget. Att investeringen kanaliserades genom ett bolag helt utan anställda var något han inte stod bakom. En särskild utredare har pekat på att det riskkapitalbolag som hanterade pengarna saknade både resurser och kompetens för placeringar i den typen av tillgångar. Bolund ställde sig bakom den kritiken. Distinktionen han gjorde var tydlig: lagen var bra, men implementeringen var fondernas miss.

Uttalandet från 2019 som fondcheferna fortfarande minns

Det är svårt att diskutera AP-fondernas beslut om Northvolt utan att ta med vad som sades före investeringen. Bolunds formulering om att byta ut styrelser om fonderna inte förstod regeringens signaler uppmärksammades omedelbart i finansvärlden. Kerstin Hessius, tidigare vd för Tredje AP-fonden, har sagt att hon alltid reagerar när en politiker uttalar sig på ett sätt som kan uppfattas som ett försök att styra AP-fonderna.

Det intressanta är inte huruvida uttalandet tekniskt sett var en order. Det var det inte. Ingen i KU-utfrågningen har påstått att Bolund ringde upp fonddirektörer och sa åt dem att köpa Northvolt-aktier. Frågan handlar om något subtilare. Politiska signaler opererar i en grå zon där ingen formellt beordrar någon, men alla förstår vad som förväntas. Eva Halvarsson, vd för Andra AP-fonden, sammanfattade det med att alla beslut fattas i den tidsanda man lever i.

Den tidsandan, mellan 2018 och 2022, handlade om grön omställning. Batterifabriker var framtiden. Magdalena Andersson (S) sa i en riksdagsdebatt i juni 2022 att investeringar som batterifabriker inte hade skett utan Miljöpartiets medverkan i regeringen. Det var inte ett hot, men det var en signal om vem som tog åt sig äran.

Sex miljarder genom ett tomt skal

Den strukturella frågan är minst lika besvärande som den politiska. Investeringen gick via 4 to 1, ett nybildat riskkapitalbolag som vid tidpunkten saknade anställda. Det är värt att stanna upp vid den detaljen.

AP-fonderna förvaltar pensionspengar åt miljontals svenskar. Vid utgången av 2024 uppgick det samlade kapitalet i buffertfonderna till 2 130,2 miljarder kronor, enligt en skrivelse från Finansdepartementet. Sedan pensionssystemet infördes 2001 har den genomsnittliga avkastningen legat på 6,3 procent per år. Inom det sammanhanget är 6 miljarder en förlust som fonderna finansiellt kan absorbera. Men det är inte bara en ekonomisk fråga.

Om fonderna kanaliserar miljarder genom bolag som saknar egen kompetens att granska investeringarna uppstår ett ansvarsvakuum. Vem bevakar pengarna när det mellanliggande bolaget inte har personal? Den särskilde utredarens kritik träffade just den punkten. Bolund höll med. Ändå var det hans lagändring som öppnade dörren för denna typ av upplägg.

KU-anmälningarna och den politiska spelplanen

Granskningen initierades genom KU-anmälningar från Sverigedemokraternas partisekreterare Mattias Bäckström Johansson och Moderaternas gruppledare Mattias Karlsson. Oppositionens intresse är delvis partipolitiskt, men det understryker en bredare oro. Pensionskapital ska förvaltas på armlängds avstånd från politiken. Om fonderna fattar beslut som sammanfaller med regeringens politiska prioriteringar efter signaler om styrelsebyte, fungerar armlängden då?

Bolund avfärdade kopplingen. AP-fonderna är självständiga myndigheter. Han ändrade lagen, inte fondernas investeringsbeslut. Men den positionen blir svårare att upprätthålla när hans egna formuleringar dokumenterats och fondcheferna själva beskriver dem som problematiska.

Skillnaden mellan påverkan och ansvar

Det finns ett gap i argumentationen som KU-utfrågningen blottlade utan att helt lösa. Bolund sa att investeringen i Northvolt var AP-fondernas eget ansvar. Det stämmer juridiskt. Fonderna fattade beslutet. Men ansvar och påverkan är inte samma sak. Man kan påverka ett beslut kraftigt utan att formellt bära ansvar för det. Hela diskussionen om lobbyism, politisk signalering och informella maktstrukturer handlar om just den distinktionen.

Hessius pekade mot en strukturell lösning: AP-fondernas oberoende behöver stärkas. Om fonderna hade samma typ av skydd mot politisk påverkan som Riksbanken har, skulle frågan inte behöva ställas. Att en fondchef överhuvudtaget måste tolka ministeruttalanden som potentiella hot visar att systemet har en sårbarhet.

Vad Northvoltförlusten avslöjar om pensionssystemet

Northvolt är inte den första misslyckade investeringen i AP-fondernas historia och blir inte den sista. Risktagande är en nödvändig del av kapitalförvaltning, och en genomsnittlig årsavkastning på 6,3 procent över 24 år tyder på att fonderna generellt sköter sitt uppdrag. Problemet med Northvolt handlar mindre om att investeringen gick dåligt och mer om hur den gick till.

Kombinationen av en lagändring som öppnade för onoterade investeringar, politiska signaler om önskad riktning, och en mellanhand utan egen kompetens skapade en kedja där ingen enskild länk verkar felaktig men helheten brister. Bolund ändrade lagen, fonderna fattade beslutet, mellanhanden saknade resurser. Var och en kan peka på någon annan.

Den kedjan är det verkliga problemet KU borde adressera. Inte om Per Bolund ljög eller om AP-fonderna var inkompetenta, utan om strukturen tillåter en situation där miljarder i pensionspengar passerar genom ett tomt bolag efter politiska vinkar som alla noterar men ingen formellt erkänner. Svaret på den frågan avgör om nästa gröna storsatsning hanteras bättre eller om samma mönster upprepas med ett annat bolagsnamn.