Motstridiga vittnesmål efter att spädbarn dödades i Hebron

Vid en militär vägspärr i Tel Rumeida, Hebron, sköts en sjumånaders bebis ihjäl i familjens bil i fredags. Fadern, universitetsföreläsaren Fahd Abu Haikal, uppger att han stannade bilen på en soldats order innan skotten avlossades. Israels försvarsmakt, IDF, hävdar motsatsen: att soldaterna uppfattade ett fordon som accelererade mot dem. De två versionerna går inte ihop, och frågan om vad som faktiskt hände vid vägspärren saknar hittills oberoende svar.

Faderns berättelse och kulans väg genom bilen

Enligt Fahd Abu Haikal befann sig hela familjen i bilen: han själv vid ratten, hans fru i baksätet med sjumånadersonen Sam i knäet och en elvaårig son. Abu Haikal, som är föreläsare vid Betlehems universitet, har i intervjuer med flera medier beskrivit att han bromsade och stannade fordonet när soldaten gav tecken. Skotten kom trots det.

Kulan gick genom bilens framruta, passerade faderns hand och träffade bebisen Sam som satt i mammans knä. Barnet fördes till sjukhus med livshotande skador men kunde inte räddas, enligt den palestinska nyhetsbyrån Wafa. Föräldrarna skadades lindrigt. Ytterligare tre palestinier som inte hade anknytning till familjen skadades vid samma tillfälle.

Sam Fahd Abu Haikal begravdes i Hebron dagen efter skjutningen.

IDF:s förklaring pekar åt ett annat håll

Israels försvarsmakt har gett en annan bild. I ett officiellt uttalande anger IDF att soldaterna vid vägspärren uppfattade att ett fordon accelererade mot dem, vilket utlöste eldgivningen. Samma uttalande konstaterar att en preliminär utredning visar att de skadade var civila. Militären uttryckte vad som beskrevs som ”djup sorg” över händelsen.

Avståndet mellan de två berättelserna är stort. Fadern beskriver en stillastående bil med en synlig familj inuti, på nära håll och i dagsljus. Militären beskriver ett upplevt hot från ett fordon i rörelse. Det finns ännu inga kända uppgifter om oberoende videoövervakning vid den aktuella vägspärren eller vittnesmål från utomstående som kan bekräfta endera versionen. Huruvida IDF:s utredning kommer att bli föremål för extern granskning är oklart.

FN:s siffror ger en bredare bild

Skjutningen i Hebron sker inte i ett vakuum. FN:s kontor för samordning av humanitärt bistånd, OCHA, rapporterade i sitt senaste lägesuppdatering för Västbanken att israeliska styrkor dödade fyra palestinier, varav ett barn, och skadade 73 personer, varav 15 barn, bara under veckan 27 maj till 2 juni. Samma rapport dokumenterade rivningen av 23 palestinskägda byggnader, där 65 procent av de strukturer som rivits sedan början av 2025 var jordbruks-, försörjnings- eller vatten- och sanitetsanläggningar.

Siffrorna rör enbart Västbanken, inte Gaza. De visar ett mönster där civila, inklusive barn, regelbundet skadas och dödas i samband med militära operationer och kontroller. Varje enskild händelse har sina omständigheter, men den samlade bilden gör det svårt att behandla fredagens skjutning som en isolerad incident.

Ansvarsutkrävande som sällan når ett resultat

Ett återkommande problem i liknande fall är frågan om vad som händer efter den inledande utredningen. IDF genomför sina egna preliminära granskningar, men dessa leder sällan till åtal eller disciplinära åtgärder som blir offentliga. Organisationer som Human Rights Watch har vid upprepade tillfällen dokumenterat fall där israelisk militär skadat eller dödat civila, inklusive biståndsarbetare, trots att koordinater och positioner delats i förväg.

Fahd Abu Haikal har offentligt krävt att de ansvariga soldaterna ställs till svars juridiskt. Kravet är inte ovanligt från drabbade familjer, men vägen från krav till faktisk rättsprocess är lång och kantad av strukturella hinder. Palestinska myndigheter saknar jurisdiktion över israelisk militär på Västbanken. Israeliska militärdomstolar, som hanterar sådana ärenden, har historiskt fällt i en mycket liten andel av fallen.

Det som återstår efter fredagens händelse i Hebron är två oförenliga berättelser, ett dött spädbarn och ett uttalande om sorg utan tydlig konsekvens. Huruvida utredningen leder till något mer än en preliminär rapport avgörs inom ett system som de drabbade själva inte har inflytande över.